Ärvinge

ärvinge (ærvinge)

Êþ. arfvinge. kan. .. then kununger döa ther af almogans wali är til welde kumin ok hauer barn ok ärvinga äpte sik STyrilse och Höfdinga. [Utg. af J. T. Bure.] 1634. -- Af de inom parentes tillagda siffrorna utmärker den förra den sida, hvareST citatet återfinnes i Scheffers upplaga, 1669, och den senare motsvarande sida i Geetes, 1878. Då Fragm. tillägges, åsyftar citatet: Ett fragment af KonungaSTyrelsen, tryckt i SmåSTycken på Forn Svenska.">KS II (26, 12). - med personens gen. (el. i dess STälle poss. pron.). skulu hans äruingia haua vilia at giälda hans giäld allom thom the vita at han var skyllughir STundom förekommande förkortningen: Avt åsyftas de Bd 4, s. 177--185, tryckta egenhändiga utkaSTen af Birgitta, med Dikt Engelens Diktamen tryckt Bd 4, s. 215--276.">Bir 3: 18. honum dughir litit hans aruinga välgärnigna ib 41. som ärfwinge var thäs konungxsins ib 400. " vi oc vare ärwyngiä" SD 5: 562 (1346). " afhändher jak mik thet for:de goot z wndan, ok mina arfwngha" ib NS 1: 6 (1401). han. .. oc lhans ärfinga STockholms STads Jordebok 1474--1498. Utg. genom H. Hildebrad [och L. M. Bååth]. 1889, 1914.">SJ 38 (1426). SToria. 1816 ff.">HSH 24: 155 (1518). - med gen. utmärkande det ärfda döremålet. himerikis rikis arfuingia STillor. Utg. af G. E. Klemming. Fortsatta af R. Geete. Del. 3, 4, 5. 1893--1910. SFSS.">MP 1: 20. himerikis aäruingia ib 25. - med prep. til. at han war rättir erfwinge til konungxrikit ST 339. - Jfr iämn-, mädh-, sam-ärvinge.

Orthography: Early Old Swedish used different letters for ä and ö, so ärvinge may have also been written as ærvinge

Part of speech: nn

• ärfinge.
• ärwynge.
• erfwine.
• arfuinge. arfwnghe obl. kas. -iä VGL I MD 1: pr., II Dr 1; UplL Ä 16: 3. pl. -iar. -ar),

Possible runic inscription in Medieval Futhork:ᛅᚱᚠᛁᚿᚵᚽ
Medieval Runes were used in Sweden from 12th to 17th centuries.

Similar entries:

• Ärvinge (II)