Höghdh

höghdh (høghdh)

2) höjd, riktning uppåt, ovan marken varande rymd. (himmelens) höjd, Guds och de saligas boning. thz som j thänna härwarande liff är läth ok swa som eeth öghnablek, j dröffwilsom, owirmatta j hö[g]dhinne (super malum in sublimate), gör thz j os äronna äwärdelika byrdhe ok wigth SpV 399. " thjän wisdomen som kombir aff höghdhinne (de sursum)" ib 498. i himerikis högh SvB 353 (omkr. 1500). 3) höjd, högt belägen mark. - upphöjning i terräng? springa affwer dike mwra äller högdher skwla the sigh wänya STridskonST och STridslag. Utg. af G. O. Hyltén-Cavallius. 1845.">PMSkr 127. 4) det överSTa (av ngt). ith. .. huss. .. som tet nw fför öghom wSTridskonST och STridslag. Utg. af G. O. Hyltén-Cavallius. 1845.">PMwret STaar aff grwnden och j högden STb 5: 3 (1514). ib 126 (1516). 6) i förbindelsen up i hökt, se hökt och jfr högher 4. - Jfr uphöghdh.

Orthography: Early Old Swedish used different letters for ä and ö, so höghdh may have also been written as høghdh

Part of speech: nn

• högd: -en STb 5: 3 (1514), 126 (1516). högt: -inne SkrtUppb 93.
• högh SvB 353 (omkr. 1500)),

Possible runic inscription in Medieval Futhork:ᚼᚯᚵᚼᚦᚼ
Medieval Runes were used in Sweden from 12th to 17th centuries.