Hvälva

Old Swedish Dictionary - hvälva

Meaning of Old Swedish word "hvälva" (or hvælva) in Swedish.

As defined by K.F Söderwall's dictionary of Medieval Swedish:

hvälva (hvælva): hvälfva, förse med hvalf, bygga med hvalf. templum ällir mönSTrit war ey hwälft ST 417. " loth hwälfwa thz !UDDA_TECKEN?: mönSTir) mz säghil STeen" ib 139. " the skulu ganghin framman widh gatuna. .. hwälfua sua langt som gatubodherna räkkia" STockholms STads Jordebok 1474--1498. Utg. genom H. Hildebrad [och L. M. Bååth]. 1889, 1914.">SJ 138 (1445). " i thän hwälfdha källaren" ib 53 (1434). " hwälffde twa källara" STridskonST och STridslag. Utg. af G. O. Hyltén-Cavallius. 1845.">PM LXVII. aff hwilkom IX camarom twa ärw hwälffde ib. hvälva sik, kullSTjälpas. hwälffde sik ekyan ällar skepeth STephens. FörSTa bandet. Andra bandet. 1847--58. -- Särskildt citeras de här aftryckta Codex Bureanus (Bu) och Codex BildSTenianus (Bil), så framt icke senare ändringar i dessa handskrifter afses.">Lg 3: 392. - refl. hvälvas, hvälfvas, STjälpas. en annar deghil hwälffwes affwan wppa STridskonST och STridslag. Utg. af G. O. Hyltén-Cavallius. 1845.">PM 10. Jfr umkul hvälva.

Orthography: Early Old Swedish used different letters for ä and ö, so hvälva may have also been written as hvælva

Part of speech: vb

Grammatical aspect: v.

Possible runic inscription in Medieval Futhork:ᚼᚠᛅᛚᚠᛆ
Medieval Runes were used in Sweden from 12th to 17th centuries.

DD: Diplomatarium Dalekarlicum. Urkunder rörande landskapet Dalarne. Utg. af C. G. Kröningssvärd och J. Lidén. Del. 1--3. 1842--46.

Lg: Ett Forn-Svenskt Legendarium. Efter gamla handskrifter af G. Stephens. Första bandet. Andra bandet. 1847--58. -- Särskildt citeras de här aftryckta Codex Bureanus (Bu) och Codex Bildstenianus (Bil), så framt icke senare ändringar i dessa handskrifter afses.

Lg 3: Ett Forn-Svenskt Legendarium. Efter gamla handskrifter af G. Stephens. Tredje bandet. 1874.

PM: Peder Månssons Stridskonst och Stridslag. Utg. af G. O. Hyltén-Cavallius. 1845.

SJ: 2 Stockholms Stads Jordebok 1474--1498. Utg. genom H. Hildebrad [och L. M. Bååth]. 1889, 1914.